Jag orkar verkligen inte mer detta så mycket mer nu!

Allt detta tjat ifrån föräldrarna, skolan och gud vet vad. Visst hade det varit härligt med att ha ett jobb och få in pengar, men jag vill inte koppla samman det med skolan, då orkar jag verkligen inte. Skola, jobb och hunden, när fan ska man få plats med ett liv?

Ta mig ifrån detta till en plats utan allt detta tjatet, där jag kan få ta det lugnt!

Sitter här vid datorn som alla andra dagar, men idag så är det för att jag ska försöka plugga, men det går ju bara lagom bra då man inte hittar den informationen man söker inne på internet och det sabbar ju allting. Speciellt med tanke på att jag inte är den som gillar detta med att plugga och skola (inte nu längre i alla fall. Orkar inte med den eller någonting.)

Har säkert mellan 5 och 10 prov (säkerligen ganska få egentligen, men de blir många då de ligger inom 3 - 4 veckor) som jag knappt har börjat plugga till och känner nästan paniken komma krypande. För utöver dessa proven så är det även inlämningar och redovisningar samt att mamma tjatar om det där med att skriva personligt brev och söka jobb/sommarjobb. Är det inte något av det som händer så känner man kraven ifrån sig själv på att börja komma igång med träning av olika sorter, samt träna hunden, läsa de böcker man lånat av skolan eller kompisar. 

Så mitt upp i allt detta så ska man ju tydligen hinna med sina intressen, kompisar och allt annat som tillhör en tonårings liv, så för min del är det helt enkelt väldigt mycket just nu.

Nu ska jag väl återvända till pluggandet efter att ha fått skriva av mig.

BTW, du vet att du är saknad!

Ingen som bryr sig om mina känslor, hur jag mår eller någonting?

Orkar inte och vill helst gå in i en dvala tills all jävla skit löser sig...

Jo, nu är julen över och jag är nöjd med de flesta presenter. Kanske inte alla då man verkligen inte vet varför man fick dem. 

Av familjen så blev det ett kamerastativ, en lampan. Av min kära syster fick jag en väldigt omtyckt tröja. Och av släkten så blev det godis ( "/ ), en bok samt 400kr. Egentligen kan man ju faktiskt inte annat än att vara nöjd :)

Bara det att nu börjar denna dagen och lillebror är en allmänt jävligt stor idiot. Vad han sa tänker jag inte berätta, varför han sa det berättas inte heller. Men ibland går han helt enkelt till överdrift och blir värre än värst. Framför hela jävla familjen samt personangrepp.. 

Pratar med syrran min gör jag ju varje dag då hon är här nere. Men idag när jag uttryckte mig om att jag ville att hon skulle flytta hit ned så satte hennes svar igång mina tankar som jag ska ha i cirka ett år innan det kanske är dags att bestämma sig. 

Henne svar löd "Kan ej, har barnen där uppe ju. Men du kan flytta upp. " När jag sedan frågade var jag ska bo så tyckte att hon att jag skulle söka jobb och flytta in hos henne samtidigt som jag då betalar hyra. 

Saken är ju den att jag har haft dessa tankarna redan innan, för att flytta upp. Började väl redan då jag gick i nian. De har aldrig  velat släppa helt och hållet, utan växer nästan mer och mer. 

Det finns ju inget här nere som håller mig kvar heller, just nu verkar allt här nere gå skit förutom skolan och de nya klasskompisarna. Men det återstår att se vad tiden har bestämt för mig. 

Men nu ska jag väl lämna detta, krypa ned under täcket och krama på min lilla underbara hund Harry som får vara min värmekälla på nätterna då jag ingen annan har. BTW, jag saknar att prata med dig otroligt mycket. Hoppas på att det blir mycket bättre efter jul. Men jag ska inte stressa eller tjata. <3

Sometimes you love it, sometimes you don't

Sometimes you need it, sometimes you don't and you let go

Sometimes we rush it, sometimes we fall. Baby it doesn't mather, we can take it real slow.

Ring my bell ring my bells

Ring my bell, ring my bells. 

Försöker om och om igen tvinga mig igenom det som kallas att plugga. Men det är otroligt segt och svårt då man absolut inte vet vad man ska skriva. 

Inte hjälper det heller att man har en syster som sitter och tjatar på en om och om igen. Om man ändå bara blev klar med denna uppgiften så att man kunde skicka in den och sedan inte hade någonting mer fören efter lovet...

Jag kan inte hjälpa att jag känner på detta viset.

Pratar jag inte med dig så saknar jag dig, pratar jag med dig så vill jag ha dig här hos mig. Jag kan inte hjälpa det alls...

Kan man inte lösa det på något vis?

Hade mina tankar på att göra så att man skulle behöva lösenord för att läsa detta, men ångrade mig ganska snabbt. Du ska veta detta, är inte mer än rätt (aa)