Gått tre dagar sedan man fick hit en väldigt trevlig inneboende. Känner ju personen ifråga sedan mycket tidigare, men det är lite annorlunda att ha honom här i stort sett varje dag. Ska jag vara ärlig så är det jävligt trist och ensam då han är i skolan (sena lektioner till bla kl 21.00 på kvällen).

Igår hade man det väldigt mysigt i soffan framför en Bruce Willis klassiker. När den sedan var slut så satt man där i mörkret och försökte ta åt sig all värme som man kunde. Men inte hjälpte det när man blev själv i sängen för att sova. (För att inte väcka honom när man gick upp 05.15 dagen efter. 

Var bestämt att jag skulle träffa honom i staden idag, men efter ett övervägande ifrån mitt håll om att jag inte ville sitta och vänta ifrån kl 11.30 till 14.15 på honom så stack jag hem och han fick åka in själv. Så om ca 20 min ska vi hämta honom och det blir första gången på detta dygnet som man träffas. Ganska komiskt att man bor under samma tak men inte sett varandra på nästan 24 timmar. 

Förhoppningsvis blir det en film ikväll också innan man sover (A)

Ibland blir jag så jävla trött på de som kallar sig för mina kompis. Är man en kompis borde man väl för fan kunna höra av sig? Bestämma att man träffas, komma ihåg att man pratat om det och sedan höra av sig? 

Men neeeej, tydligen inte. Vi ska inte ha kontakt med våra kompisar, vi ska bara ha killar i huvudet. Killar, sex och helt plötsligt skolan? Som att skolan någonsin har varit viktig för henne? 

Eller de bästa av allt? De som börjar undvika en, inte vågar säga vad man tycker och tänker rätt ut? Nej, vi ska gå långa omvägar och säga något helt annat. 

Näe fy fan, jag ska hålla mig undan de flesta kompisar som är tjejer, de är fan inte att lita på längre. Tack och lov för en del killar som finns alltså. Kan prata om allt, att bara få prata utan att ens ta upp ett vettigt ämne. Vad skulle jag göra utan dem? 

Strax innan jag skulle in i duschen så slog det mig att jag saknar den gamla goda tiden. Den tiden där det fanns folk man kunde prata och umgås med varje dag, människor man kunde säga allting till. Människor som pratade med en om exakt allting. 

Idag, idag och under hela gymnasietiden så har jag inte haft någon jag kunnat öppna mig för helt och hållet, samt att ingen har öppnat sig för mig. Är jag en människa som är svår att umgås med? Vad gör jag för fel som gör så att jag mister exakt alla mina vänner. Kommer jag klara mig igenom gymnasiet utan kompisar som jag kan öppna mig för? Ska jag vara ärlig så är jag rädd, för att inte klara av det, rädd för att misslyckas...

Aja, trots väldigt onödiga 45min i skolan och en massa resor fram och tillbaka hit och dit så har dagen haft en ljuspunkt. Äntligen kom jag iväg till Borås och fick träffat Lee. Av någon anledning så var jag inte alls så nervös som jag trodde att jag skulle vara, om jag var det så upptäckte jag det inte själv. Tack för att du gjorde dagen till något bra, att du finns där för mig :)

Jag blir så jävla trött på hur du beter dig emot mig och alla andra.. 

Kan du inte bara låta mig vara? 

I wish I hade you. I need you...

Ja, på måndag börjar skolan igen och jag har ännu inte fått ett bra avslut på mitt lov. Inte det bästa som man vill i alla fall. Har inte blivit något Borås då man helt enkelt inte kunnat ta sig dit för man har varit tvungen att vara hemma och göra någonting. 

Ska jag vara ärlig så längtar jag dessutom till skolan, ny skola, nya klasskompisar och förhoppningsvis bättre lärare. Vem vet, kanske jag stöter på någon gammal klasskompis. Har hört att det ska gå en hel del är :)

Aningen trött på att en kompis kan sätta killar framför i stort sett alla sina tjejkompisar. "Ett bråk med en kompis? Men det skiter jag i, jag ska ju träffa de andra och honom måste jag träffa då han ska åka iväg på semester i en vecka." Hur fan kan man resonera så? Hon skulle höra av sig, men det hände aldrig och jag blev hemma. 

Under hela tiden jag har känt denna personen så har vi nästan inte snackat någonting på msn och nu helt plötsligt skriver hon till mig, om saker vi aldrig snackat om tidigare. Inte ens på sms. Jag är väl fortfaran i chock. 

Jag gillar faktiskt inte alla frågor eller påståenden man får av kompisarna. Är det något mellan er? Säkert att ni inte har något på G? Är du sur på mig? Kan vi träffas och se ifall vi kan lösa detta (efter att vi båda har kommit igång med skolan igen. ) 

Mest undrar jag över hur någon kan prioritera en dag med en kille som ska iväg på semester i en vecka framför att träffa en kompis och lösa en konflikt som har dykt upp? En kompis som man enbart har träffat kanske tre gånger under ett helt sommarlov på cirka 10veckor?

Jag ska inte säga att jag vill ha ett liv utan en massa problem, för det hade inte varit ett liv. Men jag hade gärna haft det utspritt och i mindre mängd än vad jag har just nu. Jag vet ju inte ens var jag har mina kompisar..

Sista gången vi pratade så avslutade vi som alla andra gånger med ett 'hejdå'. Jag undrar fortfarande ifall det var hejdå för stunden eller för ett mycket bra tag framåt. Jag har ingen aning och fattar verkligen inte att tiden kan gå så fort. 

På söndag åker du iväg, och det känns som att vi inte kommer säga ett ord till varandra innan det. Alla dessa tankar runt omkring detta stör mig otroligt mycket och jag vet inte ens vad jag ska ta vägen eller vad det är som får mig att må bra längre.

Eller jo, jag vet exakt vad det är som får mig att må bra. De tre underbara killarna som finns i mitt liv, tillsammans med min lilla fantastiska hund Harry som något av det bästa som hänt mig. Jag behöver aldrig känna mig ensam med honom hos mig. Sedan har vi de tre killarna; Alex, Lee och Jared. Tre stycken jag kan snacka med om exakt allting, som jag vet finns där för mig då jag behöver dem. 

Utan dem så vet jag faktiskt inte hur jag skulle kunna ta mig igenom detta.

Så tack ni tre underbara killar för att ni finns där för mig, och du jag är rädd för att du inget säger till mig innan du sticker och att vi på något sätt glider ifrån varandra. Men det är inte mitt fel, du som gjort så att det blivit så. Tyvärr!