Det har gått cirka ett dygn nu sedan han flyttade och frågorna haglar i stort sett över mig. Eller ja, det började redan i lördags och i går kom det verkligen igång. Ifrån både syster och mamma.

Jag blir så trött på alla frågor där jag inte vet något bra svar alls. Jag vet ju inte vad jag tycker och människan går mig på nerverna genom att inget säga eller att behandla mig som luft. 

Hjälpa mig att komma ur detta?

Jag vet inte om jag ska vara glad, ledsen eller vilka känslor som vilar inom mig. Alex tittade på lägenhet igår, på tisdag ska han skriva kontrakt och flyttar antagligen på onsdag/torsdag. Det har ju både sina fördelar och nackdelar. Men just nu ser jag nästan bara fördelarna för min egna skull (läs tidigare inlägg "orolighet" )

Men det är ju bra, nu får vi båda tid för oss själva, är inte fast vid varandra och man kan slappna av. Vi kommer ju träffas ändå, och kanske så börjar man bygga på ett riktigt förhållande.

Visst, det kommer vara grymt ensamt i sängen på nätterna om jag är hemma. Även väldigt ensamt på dagarna. Men som sagt, mycket bättre.

Jag behöver inte tänka på att det är någon som sover i rummet på morgonen då jag behöver springa fram och tillbaka som jag gör. Jag får ta den plats jag behöver, behöver inte tänka på att tvinga ned hunden på golvet. Allt återgå till det normala med andra ord. 

Rubriken kanske inte stämmer med vad som skrivs i detta inlägg just nu. Men jag vet inte vad det är. Känns som att du undviker mig på dagarna. En stund på natten är allt man får innan du vänder mig ryggen och sover. Klagar på att jag väcker dig. Men förstår du inte att jag bara vill säga hejdå, få ett hejdå tillbaka innan man sticker till skolan? Du är skitkass på att svara på sms och jag vet inte ens om vi har ett förhållande eller vad det är. Du säger ingenting om det och jag vågar inget ta upp. 

Detta tär på mig och jag vet inte vad jag ska göra. Kan ju inte springa runt och låtsas vara glad. Vet helt enkelt inte vad jag ska göra. Får begrava mig i skolarbetet, hunden och böckerna. För det verkar du dig inte ens bry dig om. Att jag ska plugga eller läsa, nej det skiter vi i. 

Men råkar jag vända dig ryggen i sängen då jag vill sova så verkar du ta åt dig. Vad sjutton ska jag göra?

Snälla, sluta med att sova bort dygnet!

Alltså ibland blir de bara för jobbiga. Jag vet inte längre hur många gånger mamma har frågat om det är något mellan mig och Alex.

"Vanliga kompisar ligger inte så tätt intill varandra och ser film, varför sover du inte i ditt rum? " Det är något hon kommer med ganska ofta. Något som man där emot kan vänta sig var det hon sa idag när vi var ute i skogen. "Ta detta inte på fel sätt, men om det händer... tänk på att skydda er! " Alltså jag tyckte resten av promenade var lite pinsam och jobbig med tystnaden...

Vi har det bra, mycket mys på kvällarna, nätterna och mitt på dagen. Men jag vet inte hur det är mellan oss. Är vi ett par eller inte? Jag har ingen aning, har aldrig haft det på detta viset innan. 

Jag kan inte sluta tänka på honom eller det vi gör tillsammans, för är vi båda hemma så gör vi allt tillsammans i stort sett. 

Jag vet i alla fall att jag njuter av stunden och vill inte att det ska ta slut. Gärna att vi får vara ensamma lite oftare och längre stunder...

Men jag vill inte ha dessa funderingar om vi har ett förhållande eller inte, det stör mig otroligt mycket då jag vill ha honom!!

Egentligen kan man inte beskriva detta med ord! Men jag mår så bra just nu. Har sällskap, någon som håller om mig om natten. Inte blir det någon sömn heller då man ligger och snackar i flera timmar eller bara ligger stilla. Vet inte hur många gånger jag har kommit till skolan och är trött för att natten helt enkelt aldrig ville få mig att sova. 

Även om det kanske inte är bra med sömnbrist så trivs jag med det. Nätterna spenderas ju med den bästa människan på jorden (A)