Just nu är jag en människa som inte mår bra. Föräldrarna tjatar och kan inte ens sätta sig in i mitt liv. Kompisarna finns där inte längre när man behöver dem. (de som fanns där tidigare)

Ja, ända sedan midsommar har jag varit på detta humöret till och från. Trodde det skulle bli bättre ett tag, men det blev inte så. 

Sedan den senaste veckan har jag haft en hemsk huvudvärk som inte vill släppa, hjälper inte ens med alvedon eller ibumetin. Kan inte tänka klart alltid, orkar inte göra speciellt mycket och vill helst sova för att slippa smärtan. 

Men får man detta? NEJ! 

Idag kom jag in efter att ha varit ute med hundarna, svarade i telefon och hamnade i ett samtal med mormor. Mitt i detta så kommer mamma in och ber mig gå ut till hundarna, förklarar att jag redan varit där och då vill hon att jag spenderar mer tid där. Vilket jag gjorde. Under promenaden åker man på frågor om varför jag valde strömma ifrån början och sedan en annan skola, vad jag vill med livet i framtiden och varför jag snackar så mycket med en kille jag inte har träffat ännu. Tjatar om att jag inte visar något intresse för hunden eller någonting. Men det är väl bättre att ge fan i att träna hunden när man är på dåligt humör än att träna och låta det gå ut över honom? Min mor kommer med olika saker varje gång man pratar med henne om träning med hunden. 

Jag kan inte hjälpa det, och jag orkar inte detta mer. Efter denna helgen som kommer nu i veckan ska jag sticka iväg, träffa en eller två kompisar i Borås och slippa alla jobbiga tankar.

Förhoppningsvis så hittar jag väl kärleken snart så att jag får något annat att tänka på + kompisarna som man ännu ej har träffat!