Strax innan jag skulle in i duschen så slog det mig att jag saknar den gamla goda tiden. Den tiden där det fanns folk man kunde prata och umgås med varje dag, människor man kunde säga allting till. Människor som pratade med en om exakt allting. 

Idag, idag och under hela gymnasietiden så har jag inte haft någon jag kunnat öppna mig för helt och hållet, samt att ingen har öppnat sig för mig. Är jag en människa som är svår att umgås med? Vad gör jag för fel som gör så att jag mister exakt alla mina vänner. Kommer jag klara mig igenom gymnasiet utan kompisar som jag kan öppna mig för? Ska jag vara ärlig så är jag rädd, för att inte klara av det, rädd för att misslyckas...

Aja, trots väldigt onödiga 45min i skolan och en massa resor fram och tillbaka hit och dit så har dagen haft en ljuspunkt. Äntligen kom jag iväg till Borås och fick träffat Lee. Av någon anledning så var jag inte alls så nervös som jag trodde att jag skulle vara, om jag var det så upptäckte jag det inte själv. Tack för att du gjorde dagen till något bra, att du finns där för mig :)