Jag vet egentligen inte vad jag ska säga, vem jag ska prata med eller var jag ska ta vägen. Jag har för många tankar i huvudet och ingen som kan ta bort dem. 

Har så otroligt mycket tårar jag bara vill släppa fram, men vågar inte...

Morgondagen har varit planerad för mig sedan i somras, men för någon vecka sedan gick de planerna i krasch och jag har absolut ingenting att göra imorgon. 

Om man bortser ifrån jag hade planerat så vill jag bara sitta och mysa med någon under en filt i soffan och se film, men det finns ju ingen som är ledig eller kan tänka sig att göra det med mig.

Så snälla någon, kom och hjälp mig bort med denna smärtan som finns inne i mig! Kom hit och håll om mig medan jag gråter och bryter ihop. 

Egentligen borde jag inte gråta, vi kände väl aldrig samma för varandra.

Men sättet man får reda det på?

Nu vet jag i alla fall, jag ska glömma och gå vidare. Han var inget för mig, inte när han gjorde som han gjorde.

Att få veta att någon just gått ur ett förhållande som aldrig vetat om att de haft. Hur fan ska jag kunna reagera med något annat än tårar då jag ville ha honom? Trodde att jag var kär i människan...

Lek och sedan gick han vidare till någon annan. 

Kan inte hjälpa det, men denna natten lär inte vara en bra natt för min del.. 

Jag tror att det börjar bli dags för mig att ge upp och helt enkelt gå vidare? Vad är det för mening att försöka fånga någon som inte verkar vilja bli fångad? Kanske borde jag ha kommit fram till detta tidigare och inte låtit det gå så långt som det har jag gjort. Men det som har hänt har hänt och jag kan inte ändra på det. Får ändra på framtiden i stället.  

Dessutom borde jag inte lyssna på vad min familj tycker och tänker, eller säger högt till mig. Inget jag ska ta åt mig av längre. Inte när det gäller mitt kärleksliv. Det är mitt och inte deras. 

Men då är ju den största frågan, vill jag verkligen släppa och gå vidare? JA, för jag mår dåligt över att inte veta hur det är mellan oss.

Även om jag älskar musiken och alla dessa olika låtar som har fastnat på min hjärnan så hatar jag en del låtar. 

Att bara sitta och lyssna, helt plötsligt så vandrar tankarna iväg på vad texten handlar om och tårarna bara tränger fram. Det är inget jag gillar, men händer mig ganska ofta nu för tiden. Speciellt när man är inne i en sådant period som jag är just nu. 

Ingen som har musik man skrattar åt? Så att jag kanske slutar gråta?

Det har gått cirka ett dygn nu sedan han flyttade och frågorna haglar i stort sett över mig. Eller ja, det började redan i lördags och i går kom det verkligen igång. Ifrån både syster och mamma.

Jag blir så trött på alla frågor där jag inte vet något bra svar alls. Jag vet ju inte vad jag tycker och människan går mig på nerverna genom att inget säga eller att behandla mig som luft. 

Hjälpa mig att komma ur detta?

Jag vet inte om jag ska vara glad, ledsen eller vilka känslor som vilar inom mig. Alex tittade på lägenhet igår, på tisdag ska han skriva kontrakt och flyttar antagligen på onsdag/torsdag. Det har ju både sina fördelar och nackdelar. Men just nu ser jag nästan bara fördelarna för min egna skull (läs tidigare inlägg "orolighet" )

Men det är ju bra, nu får vi båda tid för oss själva, är inte fast vid varandra och man kan slappna av. Vi kommer ju träffas ändå, och kanske så börjar man bygga på ett riktigt förhållande.

Visst, det kommer vara grymt ensamt i sängen på nätterna om jag är hemma. Även väldigt ensamt på dagarna. Men som sagt, mycket bättre.

Jag behöver inte tänka på att det är någon som sover i rummet på morgonen då jag behöver springa fram och tillbaka som jag gör. Jag får ta den plats jag behöver, behöver inte tänka på att tvinga ned hunden på golvet. Allt återgå till det normala med andra ord. 

Rubriken kanske inte stämmer med vad som skrivs i detta inlägg just nu. Men jag vet inte vad det är. Känns som att du undviker mig på dagarna. En stund på natten är allt man får innan du vänder mig ryggen och sover. Klagar på att jag väcker dig. Men förstår du inte att jag bara vill säga hejdå, få ett hejdå tillbaka innan man sticker till skolan? Du är skitkass på att svara på sms och jag vet inte ens om vi har ett förhållande eller vad det är. Du säger ingenting om det och jag vågar inget ta upp. 

Detta tär på mig och jag vet inte vad jag ska göra. Kan ju inte springa runt och låtsas vara glad. Vet helt enkelt inte vad jag ska göra. Får begrava mig i skolarbetet, hunden och böckerna. För det verkar du dig inte ens bry dig om. Att jag ska plugga eller läsa, nej det skiter vi i. 

Men råkar jag vända dig ryggen i sängen då jag vill sova så verkar du ta åt dig. Vad sjutton ska jag göra?

Snälla, sluta med att sova bort dygnet!

Alltså ibland blir de bara för jobbiga. Jag vet inte längre hur många gånger mamma har frågat om det är något mellan mig och Alex.

"Vanliga kompisar ligger inte så tätt intill varandra och ser film, varför sover du inte i ditt rum? " Det är något hon kommer med ganska ofta. Något som man där emot kan vänta sig var det hon sa idag när vi var ute i skogen. "Ta detta inte på fel sätt, men om det händer... tänk på att skydda er! " Alltså jag tyckte resten av promenade var lite pinsam och jobbig med tystnaden...