Jag gillar faktiskt inte alla frågor eller påståenden man får av kompisarna. Är det något mellan er? Säkert att ni inte har något på G? Är du sur på mig? Kan vi träffas och se ifall vi kan lösa detta (efter att vi båda har kommit igång med skolan igen. ) 

Mest undrar jag över hur någon kan prioritera en dag med en kille som ska iväg på semester i en vecka framför att träffa en kompis och lösa en konflikt som har dykt upp? En kompis som man enbart har träffat kanske tre gånger under ett helt sommarlov på cirka 10veckor?

Jag ska inte säga att jag vill ha ett liv utan en massa problem, för det hade inte varit ett liv. Men jag hade gärna haft det utspritt och i mindre mängd än vad jag har just nu. Jag vet ju inte ens var jag har mina kompisar..

Sista gången vi pratade så avslutade vi som alla andra gånger med ett 'hejdå'. Jag undrar fortfarande ifall det var hejdå för stunden eller för ett mycket bra tag framåt. Jag har ingen aning och fattar verkligen inte att tiden kan gå så fort. 

På söndag åker du iväg, och det känns som att vi inte kommer säga ett ord till varandra innan det. Alla dessa tankar runt omkring detta stör mig otroligt mycket och jag vet inte ens vad jag ska ta vägen eller vad det är som får mig att må bra längre.

Eller jo, jag vet exakt vad det är som får mig att må bra. De tre underbara killarna som finns i mitt liv, tillsammans med min lilla fantastiska hund Harry som något av det bästa som hänt mig. Jag behöver aldrig känna mig ensam med honom hos mig. Sedan har vi de tre killarna; Alex, Lee och Jared. Tre stycken jag kan snacka med om exakt allting, som jag vet finns där för mig då jag behöver dem. 

Utan dem så vet jag faktiskt inte hur jag skulle kunna ta mig igenom detta.

Så tack ni tre underbara killar för att ni finns där för mig, och du jag är rädd för att du inget säger till mig innan du sticker och att vi på något sätt glider ifrån varandra. Men det är inte mitt fel, du som gjort så att det blivit så. Tyvärr! 

Just nu är jag en människa som inte mår bra. Föräldrarna tjatar och kan inte ens sätta sig in i mitt liv. Kompisarna finns där inte längre när man behöver dem. (de som fanns där tidigare)

Ja, ända sedan midsommar har jag varit på detta humöret till och från. Trodde det skulle bli bättre ett tag, men det blev inte så. 

Sedan den senaste veckan har jag haft en hemsk huvudvärk som inte vill släppa, hjälper inte ens med alvedon eller ibumetin. Kan inte tänka klart alltid, orkar inte göra speciellt mycket och vill helst sova för att slippa smärtan. 

Men får man detta? NEJ! 

Idag kom jag in efter att ha varit ute med hundarna, svarade i telefon och hamnade i ett samtal med mormor. Mitt i detta så kommer mamma in och ber mig gå ut till hundarna, förklarar att jag redan varit där och då vill hon att jag spenderar mer tid där. Vilket jag gjorde. Under promenaden åker man på frågor om varför jag valde strömma ifrån början och sedan en annan skola, vad jag vill med livet i framtiden och varför jag snackar så mycket med en kille jag inte har träffat ännu. Tjatar om att jag inte visar något intresse för hunden eller någonting. Men det är väl bättre att ge fan i att träna hunden när man är på dåligt humör än att träna och låta det gå ut över honom? Min mor kommer med olika saker varje gång man pratar med henne om träning med hunden. 

Jag kan inte hjälpa det, och jag orkar inte detta mer. Efter denna helgen som kommer nu i veckan ska jag sticka iväg, träffa en eller två kompisar i Borås och slippa alla jobbiga tankar.

Förhoppningsvis så hittar jag väl kärleken snart så att jag får något annat att tänka på + kompisarna som man ännu ej har träffat!

Rubiken säger väl allt? För det är vad jag känner mig. 

Ibland känns jag verkligen övergiven av alla omkring mig. Just nu är av någon anledning en sådan. Jag vet inte varför, det är bara en känsla jag har. Sedan känns det som att jag verkligen håller på att glida isär ifrån en kompis. Jag försöker prata då jag ser att hon är inloggad, men jag gör ju aldrig det då hon har sin status på offline trots att hon är inne. Det känns dessutom meningslös då vi inte snackat med varandra sedan midsommar och snart sticker hon iväg på sin språkresa. 

Vad gjorde jag för att det skulle bli så fel egentligen?

Ja, nu börjar mitt lov att närma sig slutet. Inte många trevliga dagar man har längre. De flesta kommer att spenderas hemma genom att ta hand om hundarna vi har hos oss. 

Jag vet i alla fall att en dag kommer jag att spendera i Borås med Johanna, ska försöka få in en dag så att jag kan träffa Lee också. Men det ser alltid lika mörkt ut. :(

Men till helgen så kommer i alla fall Alex och Jared hit. Tillsammans med Rebecca så ska vi grilla uppe på Skalleberget. 

Sedan är det ju bara en vecka kvar på mitt lov. Var ska man spendera den veckan tro?

Enda positiva med hundarna och de tidiga promenaderna som man ännu inte vant sig vid är ju pengarna xD 

Egentligen finns det inte mycket att säga, men jag har en del tankar och vill skriva av mig. Även om tankarna inte dyker upp exakt så alla fattar, men det märker man ju. 

Dagen i sig har ju varit bra om man bortser ifrån en del saker. Dagen börjar med en promenad med hundarna vid sju på morgonen, sedan tjat ifrån mamma. I Alingsås och hos mormor var det trevligt. Men sedan dök detta tjat upp på något tillsammans med illamående och huvudvärk i bilen. Way! Eller inte. Kom hem och la mig för att få det att släppa. Då får man en kommentar om att det finns tabletter. Men orka knarka piller varje gång man har ont i huvudet? 

Men jaja, hundarna vi ska passa har kommit och jag väntar bara på att vi ska gå ut med dem så att man kan koppla av och sedan kanske sova. Men när sker det? Ingen aning!

Vad ska man säga nu egentligen, ytterliggare en blogg som skapas av mig? Ja, men denna gången så är det verkligen ingen jag ska ge ut till mamma, någon trevlig släkting eller ens kompisarna. Detta är mer en blogg där jag bara ska skriva av mig, även om folk kan läsa. Word är inget jag vill använda till det precis och en vanlig dagbok tar livet av mig. Att bara se min egna hemska handstil (enligt min mening då.) Samt att en vanlig dagbok kan bli hittad, och ger jag bloggadressen till mamma så hamnar den hos någon annan och det blir ju exakt så som man inte ville. 

Inläggen som kommer att komma ifrån mig på denna bloggen kommer mest att handla om mitt liv och mina känslor. Mest mina känslor som jag verkligen vill skriva av mig utan att få en massa jävla frågor.